Jag heter Réka Aarnos, är 49 år gammal och arbetar som lärare i finska i Helsingfors. Jag flyttade till Finland från Ungern 1997 när jag var 21 år, så jag har bott i Finland i mer än halva mitt liv. 

Jag studerade engelska, finska och estniska vid ELTE-universitetet i Budapest, så att lära mig finska och utbilda mig till lärare i finska var självklara mål för mig. Efter att ha kompletterat mina studier blev min examen jämställd med en finländsk magisterexamen av Utbildningsstyrelsen, och jag kom in i arbetslivet. Jag avlade också YKI-testet, fick finskt medborgarskap, grundade en familj och kände att jag hade blivit både integrerad och hemmastadd i Finland och det finländska samhället. 

Att jag inte kunde svenska var inget som bekymrade mig förrän min äldsta son började studera svenska och jag inte kunde hjälpa honom med läxorna. Min man hjälpte honom gärna eftersom han hade bott i Sverige som ung och talade språket väl. Jag har aldrig mött negativa attityder mot svenska eller finlandssvenskar i min omgivning. 

När min tonårsson blev intresserad av svensk rap och började fördjupa sig i språkets nyanser genom att analysera låttexter, kändes det tråkigt att jag inte kunde delta i hans entusiasm, hans och min mans diskussioner om ordens betydelser eller titta på svenskspråkiga dokumentärer med dem. 

I mitt arbete har jag fokuserat på digitala lösningar för språkinlärning, och det var därför jag 2022 började arbeta med projektet Kielibuusti. Mitt jobb innebar att testa appar för studier i finska och beskriva samt rekommendera digitalt självstudiematerial. Att testa appar ur en elevs perspektiv är inte alltid lätt när man redan kan språket bra. Jag fick idén att testa appen Duolingo för att lära mig svenska. 

Jag blev snabbt väldigt entusiastisk. Jag upplevde att jag lärde mig svenska snabbt och effektivt. Jag bestämde mig för att göra ett litet experiment och testa om det gick att klara YKI-testet på nivå 3 bara genom att studera med Duolingo, utan någon språkkurs eller annan kontakt med svenska. 

Min Duolingo-streak hade pågått i ungefär 430 dagar när dagen för YKI-testet kom i april 2024. Testet kändes svårt, men jag svarade så gott jag kunde på alla frågor. Jag trodde dock inte att jag skulle klara det. Ett misslyckande bekymrade mig inte, eftersom detta experiment redan hade förändrat mitt liv – och inte bara för att jag nu kunde hjälpa mitt yngsta barn med svenskstudierna utan problem. 

I september 2023 satt vi i publiken under livesändningen av programmet Elämäni biisi i Tohloppi, Tammerfors, när Arja Saijonmaa framförde Eva Dahlgrens låt Ängeln i rummet. Det kändes meningsfullt att förstå texten och inse vad den kunde betyda för någon annan. Jag hade tänkt att mitt liv inte skulle få nya nyanser av delaktighet efter över 25 år i Finland, men då förstod jag vad det betyder att kunna det andra inhemska språket, om än på nybörjarnivå. 

Några månader senare inledde min son sin militärtjänstgöring vid den svenskspråkiga garnisonen i Dragsvik. När vi besökte anhörigdagen där, kände jag stolthet över att kunna svara på svenska när en man frågade efter vägen till caféet, och på caféet beställde jag en munk och kaffe på svenska. Att inte kunna svenska skilde mig inte längre från andra. Det kändes befriande, som om jag hade övervunnit ett osynligt hinder som jag tidigare inte varit medveten om. 

Jag fick resultaten från YKI-testet i början av juni. Mitt lilla experiment lyckades, och jag fick en trea i alla delområden. Även om detta öppnade nya möjligheter, till exempel till statliga tjänster, var den största vinsten känslan av att höra ännu mer hemma i Finland än tidigare. Min erfarenhet visade att nya kunskaper kan öppna dörrar och ge nya sätt att känna delaktighet. Oavsett om det gäller ett språk eller en annan färdighet, är det aldrig för sent att börja.